Till fots mellan Sälen och Mora = Galenskap

16313_1007773822622797_5408529488404418247_nVar ska jag börja egentligen? Jag börjar nog med att ställa frågan VARFÖR? När Micke för några månader sedan skulle springa sina 16 mil ställde jag ju samma fråga VARFÖR? Jag tror att det är många som ställer samma fråga och jag ska försöka ge mig på ett svar…

När jag anmälde mig till Ultravasan för några månader sedan gjorde jag det mest för att Kristina redan anmält sig och vi drygt ett år tidigare sagt att vi skulle ge oss på en ny utmaning. Jag är ingen Ultralöpare, jag tycker egentligen inte om att springa långt och länge. Visst gillar jag att ta en och annan långrunda med mina fina löparkompisar men att springa flera mil i veckan är inget jag prioriterar.

10 veckor hade jag på mig att träna inför loppet. Jag som i vanliga fall inte har tid att löpträna hade lagt mina klasser på sommarschemat så det skulle finnas tid och ork till löpning. Efter två veckor insåg jag att mitt knä inte skulle palla för träningen och i stort sätt har jag inte kunnat träna någon löpning  i sommar. Detta gjorde såklart att jag var ganska säker på att Ultravasan var helt omöjligt att klara av.

Jag velade fram och tillbaka hela sommaren om jag skulle starta eller inte. Min kropp är mitt arbetsredskap så det är aldrig läge att göra något som skadar mitt redskap. Samtidigt som jag älskar utmaningar och vill vara en förebild och inspirationskälla till andra.

I onsdags bestämde jag mig för att jag skulle starta. Jag skulle köra så länge det funkade utan att äventyra min hälsa, utan att det skulle få konsekvenser för mitt jobb. Det kändes skönt att äntligen ha bestämt sig och jag kände mig bekväm i mitt beslut. Dagen innan vi åkte sa jag till Micke:

– Vet du varför jag hela tiden tjatar om att jag bara ska köra så länge det håller? Jo, det är för att jag verkligen ska programmera in mig på att det är ok att hoppa av och att jag inte ska bli besviken om det inte håller….

När vi sedan satt i bilen upp insåg jag att för varje mil vi kom närmre Sälen desto mer växte tävlingshornen i pannan. När vi väl hämtat nummerlapparna var all tvekan borta…Jag skulle till Mora!

10561631_1008077735925739_426081313317228670_nStarten gick 05:00  och konstigt nog kände jag mig aldrig nervös. Allt var mysigt och stämningsfullt, lagom många löpare vid starten, marschaller som visade vägen den första biten och inte minst härlig gemenskap med mina fina löparkompisar och vår fantastiska langare. Micke gav sig iväg ganska snabbt och jag såg hans ryggtavla ett par km sen var har försvunnen från mitt synfält men med i mina tankar under hela loppet.

 De första 30 km kändes ok och var vid flera tillfällen riktigt mysiga och trevliga. Visst, det kändes i knät redan efter 5 km men det var hela tiden överkomligt. Vid 40 km började det göra riktigt ont och Kristina frågade ”Vill du inte prata mer?”, vilket vi hunnit med en hel del mellan partierna med stock och sten, spångar och våtmark, då koncentrationen var hög för att inte trilla eller trampa snett. Det är just detta som är så härligt med löpning och löparkompisar, man kommer varandra så nära och läser av varandra och förstår.

Nej, jag ville inte prata mer, jag ville (var tvungen) att göra det som jag faktiskt är ganska bra på. Tänka bort smärtan, koncentrera mig på rätt tankar och försöka vända negativa tankar i huvudet. Jag gick in i mig själv och bet ihop. När vi nådde Evertsberg hade vi varit ute i 46 km. Jag kände mig yr när jag stannade vid mattältet, jag hade ont, var genomblöt och lite kall efter allt regnande. De förnuftiga tankarna i huvudet skrek BRYT, men hornen hade redan växt sig starka och tävlingsdjävulen hade tagit över. Telefonen ringde och det var Micke som fått sms att jag nått Evertsberg, han peppade mig att fortsätta och med gråten i halsen önskade jag honom lycka till och gick till Oskar för att få lite mer stöd. Tog mig tid att vila, äta, byta skor och få lite peppande ord av Oskar. Kristina var pigg och vi beslutade oss för att skiljas där. Hon gav sig av och jag var så tacksam att vi hade hållit ihop så länge som vi gjorde <3.

Nu började det stora provet… Den längst sträckan på loppet var mellan Evertsberg och Oxberg 14,9 km. Knäna värkte och det kändes som det var långt kvar. Myrarna var blöta och sög tag i benen, stigarna var branta nedför vilket gjorde jätteont i knäna. Jag hade bestämt mig för att gå uppför vilket gjorde att jag längtade till uppförsbackarna men blev olycklig när de följdes av branta nedförsbackar och blev tvungen att gå även i dem.

På något sätt, med hjälp av egen vilja, peppande ord från omgivningen, samtal med Malin och mamma, tog jag mig till Oxberg. Där stod Oskar och det var härligt att träffa honom igen. Ännu ett steg närmare målet. När vi stått och pratat en stund sa han: – Nu får du springa vidare! – Ja, jag siktar på medaljtiden, sa jag och kände mig ganska positiv trots trötthet och smärta.

När jag 11 km senare stapplar in i Hökberg känns allt hemskt och pestigt. Inte ens när speakern säger mitt namn och försöker peppa mig lyckas jag hitta några positiva tankar. Jag tittar efter Oskar men ser inte honom någonstans. Tar lite mat och orkar inte ens vara trevlig mot de fantastiska funktionärerna. Vandrar uppför den branta backen från Hökberg samtidigt som jag försöker få i mig lite pannkaka, cola och saltgurka. Telefonen ringer och det är Oskar. Tårarna rinner längs kinderna men jag gör allt för att försöka att inte avslöja att jag gråter. Det går sådär…”Kom igen nu kompis”, säger han flera gånger. ”Du fixar det! Ring när du vill!” När vi lägger på brister det fullkomligt, jag storgråter, försöker äta lite till och fortsätter min vandring uppför. Mitt i allt detta står det en familj längs vägen, jag känner igen dem sedan tidigare under dagen. ”Kom igen nu tjejen”, säger de uppmuntrande. Storgråtande snörvlar jag fram ”Här står ni igen. Det här är faktiskt inte roligt längre”. ”Du fixar det, det är inte långt kvar”, säger kvinnan. Och jag vet att hon har rätt. Jag tycker synd om mig själv en stund till, biter ihop och springer vidare. Återigen jobbar jag mot negativa tankar, smärta i knä, trötthet i kroppen och knoppen. Får Sms om att Micke passerat Eldris och inser att han snart är i mål. Hejar på honom lite högt för mig själv och inser att jag betar av km för km och ser sträckan mellan Eldris och Mora framför mig. Jag ska flyga fram sista biten, det ska bli precis som när jag kört Vasaloppet.

Det blir som jag tänkt, de sista 8 km känns helt ok. Jag vågar ta ut steget, jag vågar släppa på lite hastighet, jag inser att jag troligtvis kommer att klara medaljtiden för herrar. Jag springer om många i spåret och känner mig lätt, eller i alla fall lättare än jag gjort på flera timmar.

10616566_895243980503402_6360863209140132317_nNär jag springer in på upploppet i Mora är jag så lycklig. Får syn på Micke, Oskar, Kristina och David och lyckan är total. Jag har klarat min utmaning, och dessutom på medaljtid (för herrar). Vilken känsla, vilket gäng, vilket fantastiskt arrangemang.

På frågan VARFÖR svarar jag…. För att uppleva känslan av att lyckas, för att få endorfinkicken, för att se vad kroppen och huvudet klarar av. Det är en spännande resa man får gå igenom både fysiskt och mentalt. Man lär sig väldigt mycket om hur man fungerar i fysiskt jobbiga situationer. Vem vet, det kommer jag kanske ha nytta av någon dag.

Tack bästa Kristina för att du fick mig att anmäla mig och för att du ville springa med mig halva loppet <3. Tack Oskar för att du stöttade mig vid flera tillfällen under loppet, tack David och David för sällskapet. Tack Micke för att du motiverat mig till detta. Om jag inte varit med på din tokiga resa på 16 mil i våras hade jag 11282_1008285685904944_7711693656214796718_naldrig lyckats med detta <3.

Sist men inte minst, tack till alla er som ringt, skickat hälsningar och tänkt på mig innan, under och efter loppet, det är verkligen betydelsefullt. Utan er hade jag kanske gett upp.

På frågan kommer jag att göra det igen svarar jag…..vem vet ;-)

Kramar Helena

 

Posted on August 31st, 2014 in Personlig Träning


Comments