Resan mellan Sälen och Mora – Allt för publiken

20130224_065348Jag hade försökt föreställa mig hur resan skulle vara och försökt få en bild i huvudet hur jag skulle lägga upp loppet. Men min ringa erfarenhet av skidåkning gjorde detta omöjligt. Med facit i hand är det några saker jag skulle gjort annorlunda för att gjort resan lite lättare och sluttiden lite bättre ;-).

Min plan var att njuta och försöka köra mitt eget race. Inte bry mig om hur Kristina och Patric körde, inte TÄVLA mot någon, inte bry mig om sluttiden utan bara fokusera på att ta mig runt. Ni som känner mig förstår att det inte var en enkel uppgift!

Jag bestämde mig för att fokusera på publiken och alla där hemma som följde oss via appar och datorer. En bild på facebook från varje station under vägen var målet… Tyvärr var inte tekniken med mig (där heller) så bilderna jag skickade från de två första stationerna kom aldrig fram. 20130224_083153På bilderna ser ni människor som vallar om redan efter 11 km. Vallan var ett stort problem för MÅNGA under loppet, precis som för mig. 500:- hade vi betalat för att få våra skidor vallade… De funkade 15 km ungefär… När jag kom till Mångsbodarna stod jag en liten stund i vallarkö men tog belutet att försöka själv… FEL val!

Det blev många fall under resans gång. Nedförsbackarna var svårare än jag hade tänkt mig men det var på plant underlag jag trillade och slog mig ordentligt, rejäl stukning av fingrar och hand blev resultatet – Återigen “Allt för publiken”. Tre glada damer stod längs spåret och hejade, självklart ville jag visa min uppskattning och vinkade och log tillbaka och stöp rakt framför dem. De var snälla och lät bli att skratta (vad jag såg i alla fall), erbjöd mig hjälp, choklad och apelsin. Snörvlande tackade jag nej och fortsatte skamset min resa. Resultatet blev att jag inte kunde ta fler foto under resan för jag vågade inte ta av mina vantar…

När jag närmade mig Risberg längtade jag efter att få se Thomas och Johan ansikten och få berätta lite om mina fall. Till min besvikelse såg jag dem inte och återigen gjorde jag misstaget att inte ta hjälp med vallningen…

20130224_094708Avstånden mellan stationerna var precis lagom långa för att man skulle hålla ganska god energi hela vägen och loppet kändes aldrig långtråkigt. På upploppet i Evertsberg var det jättemycket folk och härlig stämning. Jag försökte hålla god min och le till publiken trots att frustrationen var så hög att det kokade i huvudet. Det var 7 plusgrader (alltså varmare än när jag sprang maran i juni), jag hade överhuvudtaget INGET fäste och kunde knappt ta mig framåt. Precis när jag tänkte att nu kan det inte bli mycket värre flög jag som en vante. Allt för att publiken skulle ha något att skratta åt ;-).  Tog mig återigen upp och vidare medans en kille kom efter mig med mina glasögon som jag tappat. Jag önskar att jag kunde skriva att han fick springa ikapp mig MEN han gick… Det som höll mig positiv var tanken att NU skulle jag ÄNTLIGEN träffa T & J!

MEN till min stora besvikelse såg jag inte dem någonstans och bestämde mig för att ringa! “Var är ni?” frågade jag Thomas när han svarade. “Vi är på väg till Oxberg, Kristina är snart där” fick jag till svar (14 km längre fram). Jag kände hur barnet i mig tog över och snyftade fram…”Men jag då, ni har ju inte tittat på mig”. Hörde själv hur fånigt det lät men det kom från hjärtat. Det visade sig att trafiken hade varit jobbigare än de räknat och att Kristina körde väldigt snabbt (eller jag väldigt långsamt ;-)).

Efter att jag tyckt synd om mig själv en liten stund fattade jag mitt tredje dåliga beslut att försöka valla mina skidor själv igen… Bet ihop och körde mot ODSC_0006xberg. “Nu får jag snart träffa dem, nu får jag snart träffa dem” var mantrat när jag stakade mig fram totalt utan fäste. En bit innan Oxberg fällde jag ner glasögonen för att de inte skulle se tårarna i mina ögon och när jag ÄNTLIGEN fick syn på Thomas som stod och väntade mitt i en backe (se bild) var lyckan total.

“Jag måste valla” var det första jag sa…men varför göra det man säger…NEJ, jag tog mitt fjärde och sista dåliga beslut för dagen och struntade i vallningen igen, la hellre tiden på att prata och bli omhändertagen en stund… Det var ju bara 9 km till Hökberg… Detta visade sig vara loppets allra största misstag!

Resan mellan Oxberg och Hökberg var den absolut värsta biten, jag stannade och försökte valla själv men det hjälpte inget alls. DSC_0010Blev inbjuden av en familj som stod och grillade korv och var sugen på att stanna där och ringa Thomas och be honom hämta mig där, men jag bet ihop och körde vidare.

Hökberg går till min Vasaloppshistoria som den absolut bästa stationen. Äntligen tog jag RÄTT beslut – Jag tog hjälp med vallningen!!! Det var det absolut bästa jag gjorde under hela loppet. Inte ens om SVT hade sett mig och intervjuat mig hade slagit känslan jag hade efter att fått fäste under skidorna. Resten av loppet gick som en dans – jag låg i yttersta (snabbaste) spåret de 19 återstående kilometrarna och “flög fram”.

Jag hade aldrig ställt mig på ett på längdskidor igen om jag inte hade fått denna avslutning – Det är underbart med längdåkning när allt stämmer! Ok, jag har givetvis ingen bländande teknik och har mycket kvar DSC_0015att lära men med rätt material och bra förutsättningar blir det så mycket lättare och roligare. Känslan när jag körde in på upploppet i Mora går inte att beskriva. Tårar och glädje blandades med stolthet och trötthet.

Det var härligt att se Thomas, Kristina och Johans glada ansikten när jag kom i mål.

UNDERBART var det också att få läsa alla härliga meddelande och inlägg som jag fått på mobilen och på fb. Är SÅ tacksam och glad över alla som följt oss under loppet. Det betyder oerhört mycket för mig. Som sagt ALLT FÖR PUBLIKEN!

Frågan är nu…Ska jag göra det igen?

SJÄLVKLART! Den 17:de mars öppnar bokningen till nästa år. Vem hänger på?

Kram till er alla och TACK än en gång!

<3

 

 

Posted on February 26th, 2013 in Personlig Träning


Comments