Hur mycket av löpförmågan sitter i huvudet?

Att viljan styr mycket av vad vi klarar och inte klarar är ingen nyhet. Frågan är bara hur mycket viljan kan styra?

Idag är jag imponerad av Thomas (min mans) vilja och kämpaglöd. På programmet idag stod en löptur över bergen och ”öknen” här på Fuerteventura. Vi visste innan att rundan var 15-18km och mycket tuff. Att Thomas tog första beslutet att följa med överraskade mig men jag blev väldigt glad. Han har aldrig sprungit längre än 10 km och då har det varit planmark.

40 löpare gav sig av ut i bergen, en av dem var Thomas. När vi hade sprungit fem minuter i sand värkte det redan i mina vader och jag började tänka att nu vänder han nog snart, men inte… Det ska sägas att detta absolut är den tuffaste banan jag har sprungit i hela mitt liv. Höga backar, sol, sand, blåst om vartannat.

På flera ställen kunde man se väldigt långt och när jag blickade bakåt vid flera tillfällen såg jag Thomas bita i. Det var underbart att se hans vilja. Han berättade efteråt att han hade bestämt sig för att inte komma sist. Huvudet och viljan fanns alltså med redan från början.

När vi kommit halvvägs tvingades vi vända om (vilket inte var planerat), detta p.g.a häckande fåglar. Det blev bestämt att vi skulle springa samma sträcka tillbaka igen. Rullgardinen som gick ner för Thomas ansikte var tjock som en mörkläggningsgardin. Viljan att vända blev helt plötsligt lägre än viljan att ta sig i mål. Om vi skulle vända nu skulle ju alla som han hade kämpat för att ha bakom sig vara före eftersom de inte kommit fram till vändpunkten än. – Jag skiter i det nu!!! sa han. Ni som känner Thomas vet att han är en man som ser saker i svart eller vitt, så jag var ganska säker på att det inte skulle bli mer löpning för honom idag.

Lika glad och stolt som jag hade varit några km tidigare lika besviken var jag nu. Inte besviken på att han inte skulle springa hela vägen men på att huvudet som hade varit till hans fördel helt plötsligt spelade honom ett spratt.

Det gick betydligt lättare att springa tillbaka och jag hoppades av hela mitt hjärta att Thomas gett löpningen chans till. När jag kommit i mål och suttit en stund ser jag till min lycka min långa, snygga, duktiga man komma springande ner för den sandiga flodfåran.

Han hade bitit ihop, tänkt rätt tankar och fått tillbaka viljan att inte komma sist i mål. Till råga på allt var han långt före många andra.

Att för första gången i sitt liv ge sig ut på 16 km i berg, sand, värme och blåst är en bedrift. Det gäller verkligen att ha viljan med sig.

Bra jobbat Thomas!

Jag är stolt över dig!

//Helena

 

Psst. Han var den enda som firade med en öl… inte helt nöjd med att han bestämt golfspel med en kille i löpargänget på em. Han har blivit helt sporttokig ;-)! Ds

 

Posted on March 8th, 2012 in Personlig Träning


Comments